Botkyrka - flickor vittnar om hedersvåld

Publicerat 7 Okt, 2005

Här finns alltid någon i andra änden av telefon, dygnet runt. Den ideella föreningen Kvinnojouren Regnbågen i Botkyrka kan inte sova. Inte i en kommun som är med och toppar listan av flest anmälda våldsbrott mot kvinnor per invånare i landet, enligt Brottsförebyggande rådet. Men förtryck och misshandel existerar ofta ostört. "Det här ska vi inte lägga oss i", är en attityd som Violet Dahlgren på Regnbågen vill utrota.

- En utsatt tjej som jag träffade hade bara fått gå i skolan en dag i veckan, berättar hon. Enligt föräldrarnas tradition skulle hon mest vara hemma och hjälpa till. Och det tillät hennes grundskola. Med resultat att hon inte har någon utbildning och väldigt svårt att få jobb.

Flickor som inte känner till att de har några rättigheter. Kvinnor som är rädda för att bli utvisade och förlora sina barn om de lämnar sina misshandlande män. Skolpersonal och myndighetspersoner som tror att det värsta som de kan göra är att trampa en tradition på tårna (eftersom ingen etnisk eller religiös tradition ska diskrimineras i ett mångkulturellt samhälle) - det är vardagsmat för Violet Dahlgren.

En norrländska som var med på den tiden då "kvinnojour" var något modernt påfund som någon fått syn på i England. "Det ska vi ha här!", sa fritidspolitikern Violet Dahlgren och några andra kvinnor i Sundsvalls kommunfullmäktige för ett trettiotal år sedan. Efter initialt mothugg från män som inte fattade vad den nymodigheten skulle vara bra för, klubbades sedan en kvinnojour igenom - en av de första i landet.

Den ensamstående fyrbarnsmamman Violet brann för sitt oavlönade extraknäck på den välbesökta Sundsvallsjouren. Till vardags arbetade hon då som arbetsförmedlare och senare som flykting- och invandrarhandläggare. Numera är hon pensionär, boendes i Stockholm och för snart fyra år sen var hon med och drog igång kvinnojouren Regnbågen i Botkyrka. Kommunfullmäktige och Brottsförebyggande rådet, Brå, var snabbt med på noterna och nu har jouren en väl fungerande samverkan med bland annat polis och socialtjänst, enligt Dahlgren.

Som en av pionjärerna inom svensk kvinnojoursrörelse, har hon träffat drabbade kvinnor och ungdomar ur alla samhällsgrupper, fattiga och rika, infödda svenskar och folk från fjärran länder. Och en sak är hon helt säker på - att det är skillnad på våld och hedersvåld.
- Jag kan inte förstå de som inte kan skilja på det. De saknar kunskap, säger Violet Dahlgren.

Hedersvåld handlar om att bli hårt kontrollerad, hotad och kanske både slagen och dödshotad av en hel släkt. Släktens heder hänger på flickans oskuld. Drar hon skam över familjen genom att till exempel försöka slippa att bli bortgift med någon som hon aldrig har träffat, måste hon straffas för att hedern ska kunna återupprättas. Om en tjej eller kvinna blir våldtagen, är det inte förövaren som dragit skam över offrets släkt - det är den våldtagna som har gjort det. Även killar och män kan råka illa ut, som till exempel vägrar att straffa sina systrar eller gifta sig med den som familjen har valt ut åt dem.

- Om vi som kommer i kontakt med hedersvåld saknar insikt, om vi inte vet vad som är grunden till agerandet, hur ska vi då kunna hjälpa de som drabbas? frågar sig Violet Dahlgren.
Hon är ofta ute och föreläser om våld och hedersvåld, kvinnojouren Regnbågen håller i kurser och personalutbildningar.

Rätt nyligen gick det ut en enkät till högstadiet, till elever och personal, runtom i Botkyrka med frågor som: Hur definierar du hedersvåld? Kommer du i kontakt med det i ditt arbete? Drabbar det bara flickor? Så här långt har tjugotvå flickor i området svarat att de själva är utsatta för hedersvåld, berättar Violet Dahlgren.

- Skolan är ofta inte uppmärksam och känner inte till den här sortens problem. Man ser inte barnen som är drabbade. Och man tror att man stöter sig med en kultur om man skulle göra det, menar hon. Det finns en risk med att man drar alla över en kam om man kallar hedersvåld för kultur. Jag gör aldrig det. Hedersvåld grundas på normer som släkten har utformat.

Violet Dahlgren har träffat tjejer som har försökt att komma undan tvångsgifte med trettio år äldre män. Tjejer som dagligen utsätts för våld och hot för att inpräntas lydnad i, som sedan gifts bort i föräldrarnas hemländer och försvinner. Tjejer som stannar hemma från skolan för att blåmärken efter slag ska hinna gå bort. Flickor som föräldrar gifter bort långt före arton års ålder i Sverige men där äktenskapet inte registreras förrän då. Tjejer som gång på gång våldtas analt eftersom mödomshinnan måste vara intakt när det är dags för bröllopsnatt. Kvinnor som inte har råd att skilja sig eftersom prästen eller imamen kräver en massa pengar för att ogilitigförklara äktenskapet, den vanliga skilsmässan räknas inte enligt vissa traditioner. Kvinnor som inte får gå på svenska-undervisning. Och så vidare.

- Det är viktigt att komma ihåg att det finns många trevliga och hederliga män, betonar Violet Dahlgren. Vi har ingenting emot män här, tvärtom. Vi möter de kvinnor som har drabbats av de som bär sig illa åt. Och kvinnovåld förekommer inom alla grupper i samhället.

Finns det något ställe där hon inte blir insläppt, inte får prata om våld mot kvinnor? Violet Dahlgren har många gånger försökt att få en dialog med män på olika invandrarföreningar, Botkyrka är ett invandrartätt område. "Du kan få träffa våra fruar", säger de.
- Jag vill inte träffa era fruar, jag vill träffa er, svarar jag då. Och då skrattar de och skakar på huvudet.

Attityden "det här sköter vi själva, vi har de som kan medla", hjälper sällan kvinnan, menar Violet Dahlgren. Medlandet sker oftast på mannens villkor.

- Jag tycker att nytillkomna invandrare ska ha en introduktion som får pågå i flera dagar. En liten grupp människor som får reda på och som får prata om lagar och regler i Sverige. Kvinnor för sig och män för sig. Och det är också viktigt att tala med släktingar och andra här som har tagit hit dem. Jag kan inte se någon rasism i att göra så. Tvärtom. Vi måste vara tydliga med och våga tala om vad som gäller här, säger Violet Dahlgren. Annars sviker vi de drabbade.

Marie Eriksson marie@stockholmskulturbyra.se

Tipsa någon om denna sida.

Kontakta alltid oss först om Du vill publicera, enligt gällande upphovsrätt.