Vägen har varit bitvis lång för Elisabeth Lindgren. Foto: Helena Hugosson

Elisabeth inspirerade Björn Ranelid

Publicerat 20 Sep, 2007

Arbetsförmedlingen vände henne ryggen och ansåg att hon inte var redo för att jobba. Förtvivlat ville Elisabeth Lindgren ta sig ur sitt narkotikamissbruk och lämna ett kaos bakom sig. Väl ute ur helvetet blev hon en inspirationskälla till Björn Ranelids nyutkonma bok "Ett öppet brev till George Bush".

Hon är blond med glimten i ögat. Hennes tonfall växlar snabbt mellan allvar och skratt och det är lätt att prata om både sorgliga och roliga saker. Elisabeth Lindgren har gott om båda delarna i sitt liv. I Björn Ranelids bok "Ett öppet brev till George W Bush" finns hon med som en av de hjältar som får gestalta presidentens absoluta motsats.

Hon växte upp som en "vanlig unge med två lyckliga föräldrar". Men på vägen hamnade hon snett ändå och fastnade i det helvete som ett missbrukarliv är. Idag har hon tagit milslånga kliv från det liv hon förut levde. Tack vare en socialtjänsteman och slumpen att ett socialt kooperativ vid namn Kullen i Örebro som startade precis då, kunde hon vända sitt liv till det hon lever idag.

- Nu ska jag starta ett halvvägsboende för kvinnor, säger hon. Förstudien är redan gjord, politikerna kontaktade och ansökan om boendet ligger hos Länsstyrelsen. Det definitiva beslutet om pengarna beviljas eller ej kommer om ungefär en månad.

Boendet skulle ge plats åt åtta kvinnor med behov av ett boende, antingen akut, eller på väg till ett eget boende som behöver stöd på vägen. De som skulle jobba där skulle själva vara kvinnor med missbrukarbakgrund, som Elisabeth Lindgren.

- Jag använder min livshistoria till mitt levebröd, svarar hon på frågan om hon vill minnas sin livshistoria eller inte. Hon har alltid varit Elisabeth, och inte bara en missbrukare. Och sin historia är inget hon skäms för, snarare är det viktigt att arbeta bort skammen och visa vägar ut ur missbruk.

- Att hamna där jag gjorde kan hända vem som helst, slår hon fast. Idag är hon tacksam för att slippa det liv hon en gång levde. I boken "Ett öppet brev till George W Bush" går det att läsa mycket självutlämnande episoder ur hennes liv. Hon erkänner att hon är lite nervös för hur det ska mottagas, bland familj och vänner som lämnas ut. Även om de är informerade så pirrar det i magen, och hon är beredd att försvara Björn Ranelid om boken kritiseras.

De två möttes för ungefär två år sedan på en konferens om socialt arbete. Elisabeth Lindgren berättade om Kullen tillsammans med en kollega och hade ingen aning om vem Björn Ranelid var. Men han ville ha med henne i sin bok, tillsammans med andra människor som gjort liknande resor genom livet.

- Elisabeth är en hjältinna, och hon visar att det går att förändra saker i livet, säger han. Björn Ranelid vill med sin bok visa på att alla människor kan göra val i livet. Boken ska inspirera unga och gamla att göra bättre på jorden.

 
Själv ställer han sig mycket kritisk till de beslut som George W Bush tar och de gigantiska verkningar de besluten får i världen. George W Bush är inte dömd att leva det liv han lever, utan skulle ha möjlighet att ändra sig om han ville.

- Alla människor i min bok är fångar i en någon sorts värld, men det går att ta revansch, säger han och syftar på de goda exempel han har låtit kommit till tals i boken.



Foto: Owe Ivarsson

Elisabeth Lindgren förstod genom sitt eget arbete vid Kullen vikten av arbete som rehabiliteringsmetod. Själv sökte hon sig en gång i tiden till Arbetsförmedlingen för att slippa gå på öppenvård och dra benen efter sig. Men hon var inte välkommen eller betrodd att klara av ett jobb.

- Handläggarnas kunskaper måste ökas ute i landet, säger hon. De lider av förutfattade meningar och fördomar som stjälper folk på väg upp ur trassliga liv. Elisabeth Lindgren föreslår att det borde finnas en gemensam pengapott för individer som hon en gång var, för att slippa hamna mellan myndighetens stolar. Hon tycker också att de samordningscentraler är bra som finns på vissa platser runt om i landet idag, men hon önskade att det var en regel och inte ett undantag att de fanns.

- De allra flesta vill göra något vettigt och då måste det skapas förutsättningar för att kunna komma tillbaka, säger hon. Ett förlåtande och accepterande arbetsklimat tror hon är en väg att gå. På Kullen där hon arbetar idag är det tillåtet att ha en dålig dag, att skratta och gråta öppet, och bara komma de timmar man orkar ibland. Men att få en sådan arbetsplats kräver medveten planering och styrning från ledningen.

Förutom att vara företagare är Elisabeth Lindgren även föreläsare. Bland annat föreläser hon för män som sitter på anstalt. För dem planerar hon nu när boken är tryckt att läsa högt för dem, stycken som handlar om hur hon själv råkade ut för dominanta och misshandlande män.

- Jag hoppas att boken kan inge hopp för andra och att den kan fungera som hjälp för andra som går igenom kriser i livet, säger hon.

Elisabeth Lindgren har många bollar i luften och är medveten om risken att bli utbränd. Hon tycker det är så roligt att äntligen vara en del av arbetslivet och gör sitt yttersta varje dag. Både hon och Björn Ranelid är överens om att människan kan göra val varje dag som gör världen till en bättre plats att leva på.

- Jag vet att jag burit mig illa åt förut, men nu försöker jag vara schysst och finnas till hands för andra utifrån den förmåga jag har, säger hon. När hon kör iväg i sin lilla bil för att hämta sin ena dotter vid tågstationen finns det inget tvivel - hon inspirerar sin omgivning till att bli bättre människor.

Text: Helena Hugosson

Owe Ivarsson owe@europaforum.se

Tipsa någon om denna sida.

Kontakta alltid oss först om Du vill publicera, enligt gällande upphovsrätt.