Skriva om invandrare - vad ska det vara bra för?

Publicerat 2 Mar, 2006

Chockad över ett rekordlågt valdeltagande i invandrartäta bostadsområden, fick reportern Lisbet Svedlind en idé: Hon skulle börja skildra verkligheten och människorna där. Skriva om sådant som kunde engagera dem. Varför det? undrade kollegor.

På sina håll röstade knappt hälften av de boende. Om fler skulle börja läsa tidningen och finna den intressant, skulle kanske fler gå till valbåsen.

”Varför ska vi åka ut dit? Där kan vi ju inte parkera, då kan vi bli av med bilarna.” Att börja rapportera från Eskilstunas invandrartäta delar som Årby och Fröslunda – nej, stadens journalister och fotografer hade bättre grejor på gång.

Men Lisbet Svedlind gav sig inte.
- Jag ville göra ”jorden runt” i Eskilstuna, berättar hon. Lyfta fram vardagen, visa vad som händer i de här områdena, låta människor få berätta.

Det var inte bara folk i branschen som undrade vad det skulle vara bra för. Boende i de invandrartäta stadsdelarna såg hur någon som inte bodde där nyfiket klev runt och ställde frågor om deras vardag och liv. Vad höll hon på med? Kunde de lita på henne? Varför var en infödd svensk så intresserad av dem? Det var de ju inte vana vid.

När det första reportaget från de glömda delarna i Eskilstuna kom ut, fick invånarna där läsa om sin vardags villkor, om eldsjälar och sjudande aktivitet mitt ibland dem. I en vanlig dagstidning på orten. Året var 2001 och något unikt hände. Lisbet Svedlind fick en onsdagsserie i tidningen som handlade om dem och som fortfarande är igång.

- Idag ropas det från fönstren när jag kommer förbi: ”Hej, vi har lagat mat, kom upp!” De vet vem jag är nu.
Efter ett tag blev hon också insläppt bakom fasader. Fasader av ”här är vi en stor och lycklig familj”. Hon träffade på kvinnor som misshandlades av släktingar för att de blivit ”alltför svenska”. Som inte fick vara ute och arbeta, som inte fick välja livspartner själva. Och hon började skriva även om dem.

När det första reportaget om hedersvåld och omfattningen av det i Eskilstuna, kom ut - då såldes tidningen Folket slut i de glömda stadsdelarna.

En sen natt ringde det på dörren till redaktionen där Lisbet Svedlind satt och jobbade. Utanför stod en ung, förtvivlad tjej. Hennes släktingar hade bestämt att hon skulle föras till föräldrarnas ursprungliga hemland där hon skulle giftas bort. Socialtjänsten, som redan var inkopplad, ansåg att flickan bara genomgick en normal tonårsrevolt.

Reportern använde vad hon hade av kontakter för att övertyga myndigheten om vad som höll på att hända. Så småningom fick flickan det skydd och hjälp hon behövde för att komma undan tvångsgifte och kidnappning.

Har du blivit hotad när du har skrivit om hedersvåld? Det finns ju de som blir det.
 
- Jag har klarat mig. Det enda som har hänt, är att några killar försökt skrämma mig verbalt i en gångtunnel men jag röt ifrån, de sprang iväg och jag fortsätter att skriva.  

”Problemet med så kallat hedersvåld är överdrivet”, sa vissa ledande kommunpolitiker på orten. Och anordnade en stor hearing för att klargöra det. Men i takt med att alltfler fall blivit kända, har också kunskapen om problemen ökat. Idag viftas de inte längre lika lätt bort i Eskilstuna.

Marie Eriksson marie@stockholmskulturbyra.se

Tipsa någon om denna sida.

Kontakta alltid oss först om Du vill publicera, enligt gällande upphovsrätt.