Med ett lätt och humoristiskt anslag redogör Kenneth Abrahamsson för kopplingen mellan arbetslivsforskning, lärande och projektutveckling. Det är en bred betraktelse över forskningens samhällsnytta och socialfondens möjligheter för capacity building – att stärka förändringskompetensen hos individen, verksamheten och regionen. Foto: Privat

I huvudet på en professor – Kenneth Abrahamsson: "Att ställa fel eller "dumma" frågor är också en intressant metod att få bra och oväntade svar"

Med ett lätt och humoristiskt anslag redogör Kenneth Abrahamsson för kopplingen mellan arbetslivsforskning, lärande och projektutveckling. Det är en bred betraktelse över forskningens samhällsnytta och socialfondens möjligheter för capacity building – att stärka förändringskompetensen hos individen, verksamheten och regionen.

Är du verkligen en riktig professor?

– Svaret är väl både ja och nej. Till vardags arbetar jag som programchef vid Forskningsrådet FAS men jag är också adjungerad professor vid Luleå Tekniska Universitet.

Men hur är det? Har forskningen någon roll som drivkraft för utveckling?

– Bra att du ställer den frågan, den har jag funderat mycket över. Det pågår idag en diskussion om forskningens samhällsnytta. Vilka effekter blir det av regeringens stora satsning på forskning inom miljö, klimat, energi, ny teknik och nya produktionssystem och hälsa? Ökar tillväxten, mår vi bättre, kommer vi att bli lyckligare?

Det var stora frågor, men vad tycker du själv?

– Tyvärr är det inte enkelt, att i förväg peka på vilken forskning som leder till de största effekterna. För oftast syns inte effekterna förrän efter flera år. Det är enklare i efterhand, att se hur vissa, men inte alla innovationer har dragit nytta av forskningen.

Jag trodde att forskning var som en boll som studsar mellan teori och praktik. Men hur är det med strukturfonderna inom det europeiska samarbetet, det vill säga regional- och socialfonderna? Hittar du någon nytta för forskningen där?

– Återigen blir jag svaret skyldigt. Vi har mer frågor och problem än svar och lösningar. Vilka projekt lyckas, och varför, är alltjämt en öppen fråga. Vilka kriterier ska gälla för urvalet av projekt och hur bör beslutsmakten fördelas mellan europeiska, nationella och regionala intressen? Det finns många fler öppna frågor – hur fungerar projekten ur ett genusperspektiv – vilka gynnas och vilka missgynnas i det regionala sammanhanget.

Är forskningen en linjal eller pekpinne?

– Jo, det stämmer. Den traditionella modellen för forskningens inflytande är linjär, att den leder till utveckling i form av nya produkter eller tjänster som sedan sprids vidare. Men i dagens samhälle är det inte många som tror på injektionsmodellen. Inte heller att forskningen är en pekpinne som kan visa var kunskapens genombrott kommer.

Hur tänker du då?

– Jo, ett alternativt sätt att se på saken är "triple helix-modellen", lanserad av amerikanen Henry Etzkowitz. Den betonar samspelet mellan forskning, offentlig sektor och näringsliv i en lärande process; en modell som tillämpats mycket inom innovationsmyndigheten Vinnova. Här finns också ett släktskap med vad som kallas kunskapstriangeln – där universitetens studenter samverkar med offentlig sektor och näringsliv.

Finns det ytterligare modeller?

– Jovisst! En tredje möjlighet är att bygga in forskningsstöd i utvecklingsprocessen. Det som i dag kallas för följeforskning. Metoden har fått ett stort genomslag i arbetet med strukturfonderna i Sverige, och också väckt intresse inom EU. Följeforskning är besläktad med aktionsforskning och participatorisk forskning. I dag talas det också mycket om brukarmedverkan i forskningen. Det finns också en nationell förening just för interaktiv forskning, där forskare samspelar med praktiker i en lärande process.

Rätt svar på fel fråga? Du har ställt frågan, om strukturfonderna lider av forskningsallergi? Hur tänkte du då?

– Vid ett gemensamt utvärderingsseminarium för regional- och socialfonderna ställde jag frågan till Göran Theolin, chef för Tillväxtverkets Regionalfonder, och Åsa Lindh, svenska ESF-rådets generaldirektör.

Vad fick du för svar?

– Ingen led av forskningsallergi. Göran Theolin pekade på att regionalfonderna har pumpat ut mer än 4.5 miljarder till forskning - främst regionala högskolor och universitet. Och Socialfonden jobbar ju med sina temagrupper, vilket Åsa Lindh såg som en bra modell för forskningssamverkan.

Hur kom det sig att du ställde frågan? Du kännerväl till temagrupperna, eller hur?

– Ja, skälet var att jag ville leda diskussionen över till ett samtal om kunskapstriangeln och att man borde kunna använda masterstudenter mer i projektarbeten i strukturfonderna. Men frågan var fel ställd, men gav trots allt intressanta svar. Att ställa fel eller "dumma" frågor är också en intressant metod att få bra och oväntade svar.

– Jag pekar på att arbetet med temagrupperna i en del fall har varit framgångsrikt, särskilt i de fall där man lyckats skapa en lärande triangel, mellan projekt, pågående forskning, centrala och regionala aktörer och myndigheter inom ett område.

– Det finns fortfarande en stor och outnyttjad potential, att skapa möten mellan den arbetslivsforskning som finansieras av FAS och Vinnova och Socialfondens projekt. Jag hade gärna sett en förstärkt samverkan mellan ESF-Rådet, FAS och Vinnova när det gäller sociala innovationer. Ingen skugga ska falla på ESF-Rådet i detta sammanhang, problemet är att alla myndigheter är fullt upptagna med sina egna uppdrag och tiden för kreativ och lärande samverkan är begränsad.

– När det gäller socialfonden arbetar man med kunskapsstöd och forskning i nationella temagrupper. Där finns ju också kopplingar till forskning - exempelvis för arbete och omställning och för mångfaldstemat, där samverkan sker med FAS-centret Remeso.

Så det finns ingen forskningsallergi, Kenneth?

– Nej. Forskningsallergi är kanske inte det rätta ordet, men det är alltid angeläget att se forskning, utveckling och tillämpning – samt praktisk verksamhet – som viktiga delar i ett lärande system. Inte som olika verkligheter eller separata kanaler.

Hur ser kunskapsöverföringen ut mellan olika projektmiljöer?

– Man har underskattat svårigheterna med att överföra projektmodeller och "best practices" till annan miljö. Faktorer som omgivning, traditioner, socialt kapital, eldsjälar och resurser kan spela en avgörande roll. Det saknas strategier för hur man ska ta tillvara erfarenheter av gjorda satsningar.

Vad har man lärt sig från de olika programperioderna?

– Bra fråga. Det organisatoriska lärandet handlar både om hur man knyter samman erfarenheter från de tre olika programperioderna för socialfonden hittills, och hur man kan lära av specifika projekt. Under den första programperioden fanns mer riktade och tydligare satsningar, till exempel för ungdomar, invandrare och individer med funktionsnedsättningar. Den andra programperioden gav mer utrymme åt entreprenörskap och utveckling på arbetsplatsen. I den nuvarande läggs en stark betoning vid att motarbeta utanförskap och skapa framtidskompetens på arbetsplatsen.

Hur offensiv är Socialfonden när det gäller att förändra och förnya arbetslivet och skapa förutsättningar för det goda arbetet?

– Mitt intryck är att de tidigare programperioderna var mer offensiva när det gällde att påverka arbetslivets villkor medan satsningarna i den nuvarande programperioden är mer defensiva och fungerar som buffert till den pågående utvecklingen i arbetslivet. Dessutom har det transnationella samarbetet tunnats ut, kanske som effekt av en starkare regional profil i den nuvarande verksamheten.

Och, den nya regionala profilen? Nu är det istället de åtta regionerna runtom i landet som gör sina prioriteringar och utlyser projektmedel.

– Det har sina fördelar, men man skulle vinna mycket på att hitta mer av tvärregionala utbyten, fånga upp strategiska lärospån och använda sig av interaktiva möten. Europeiska socialfonden ska ju främja ett lärande system, där man utvecklar nya metoder. Idag utvecklas olika former av lärportaler och kunskapsstöd i näringsliv och offentlig sektor – det är en utveckling man borde kunna nyttja mer även i strukturfonderna.

– Ett steg i en mer lärande riktning är socialfondens fem temagrupper. De startades 2007 och finns för att bättre kunna ta tillvara på kunskap från de olika projekten runtom i landet. Ett exempel är A&O, Temagruppen för arbetsplatslärande och omställning i arbetslivet, som Luleå universitet driver.

Vad finns det för hinder i verksamheten?

– En svårighet med socialfondens pengar är att de ska både främja mångfald och motverka alla diskrimineringsgrunder (etnicitet, kön, sexuell läggning, ålder och funktionsnedsättning). Projekten riskerar att bli för spretiga. Man behöver kunna göra robusta prioriteringar, välja inriktning. Det kan vara svårt att lyckas på alla områden samtidigt – det behövs ett starkare fokus.

Vad säger du om byråkratin?

– Jo, det har funnits en återkommande kritik mot krångligt regelverk och stora krav på medfinansiering. Det är frågor som man inom EU och på olika nivåer i Sverige är medveten om. Det finns också en motsättning i att projekten ska vara innovativa, och samtidigt följa den plan som lades fram vid ansökan ...

– Här behöver man också titta utanför Sveriges gränser. I Finland, till exempel, har man en annan lösning som innebär att landet kan hämta hem nästan hela EU-stödet inom socialfondens område. I Sverige, med en lokalt förankrad medfinansiering, kan man inte nyttja hela anslaget på samma sätt.

Vad vet vi om effekterna på sikt?

– För att kunna få fram mer långsiktiga resultat krävs en fördjupad analys av hur man kan spåra effekter av olika insatser, genom bättre nyttjande av statistik på individnivå, och inte enbart lyfta fram enskilda lyckade fallstudier. Det saknas också jämförande statistik. Man måste också titta på alternativa utfallsmått – här ser jag ett positivt lärande med Sida som använder begreppen kapacitetsutveckling och aktörssamverkan. Socialfonden och regionalfonderna handlar ju ytterst om capacity building – att stärka förändringskompetensen hos individen, verksamheten och regionen.

– Är Socialfondens projekt tillräckligt innovativa, Kenneth?

– Kanske finns det för lite av risktagande och nyskapande i socialfondens projekt. Ifall man driver ett projekt "off-pist" och hittar nya vägar finns en risk att kostnaderna inte täcks. Det behövs mer forskning och kunskap om olika finansieringsmodeller för att främja nyskapande.

Kenneth Abrahamsson vill se mer av forskning och analys om hur teori omsätts till praktik. Till exempel:

• Vilka kriterier är det egentligen som avgör vilka projekt som får pengar och hur tungt väger forskningsanknytning i urvalsprocessen?

• Hur kommer det sig att socialfondsprojekt i vissa regioner kommer igång snabbare än i andra?

• Hur kan projektmetoder omsättas till annan verklighet, utanför projektmiljön, där kanske helt andra förutsättningar råder?

• Hur fungerar sådant som ledarskap, arbetsorganisation och kompetensutveckling i skarpt läge, ute på fältet?

• Sist, men inte minst - hur kan samspelet med reguljär verksamhet förstärkas - så att projekten lever vidare och inte släcks ned då pengarna är slut och där man drar ut kontakten. Hur kan en långsikt hållbar utveckling främjas, inte tillfälliga insatser med mycken uppmärksamhet.

Fotnot: Under Europeiska Socialfondens (ESF) programperiod 2007 till 2013 får Sverige nästan 7 miljarder kronor från EU. Det är 10 procent av budgeterade medel på 700 miljarder kronor för alla medlemsländer. Tillsammans med vår nationella medfinansiering, blir det dubbelt upp. Det vill säga runt 14 miljarder kronor i den svenska ESF-fonden för perioden.
När det gäller insatser angående varsel och sysselsättning har hittills runt en halv miljard kronor betalats ut till 69 socialfondsprojekt.

Fakta: Kenneth Abrahamsson är programchef vid Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap, FAS. Han är också ledamot av socialfondens övervakningskommitté och ordförande i styrgruppen i forskning om den nordiska välfärdsmodellen vid Nordforsk, det nordiska forskningsrådet.
Kenneth Abrahamsson har tidigare suttit med i Utbildningsvetenskapliga kommittén, Vetenskapsrådet.

Tidigare artiklar i samma ämne:

Man måste få misslyckas, intervju med Gunnar Anderzon

LO slår vakt om nationellt perspektiv i ESF, intervju med LO-utredare Filis Sigala

 

Tipsa någon om denna sida.

Kontakta alltid oss först om Du vill publicera, enligt gällande upphovsrätt.

Denna artikel har inga kommentarer. Logga in för att lämna en kommentar.