LO-utredare Filis Sigala Foto: Privat

LO slår vakt om nationellt perspektiv i ESF

Bort med toppstyren. Fram för regional och lokal makt. Ja, så låter det från EU-borgen idag. Just så ska Europas medlemsstater kunna skapa hållbar tillväxt och banbrytande innovationer. Tackla utmaningar som fattigdomsbekämpning och en stundande åldersbomb ( år 2050 är en fjärdedel av EU:s befolkning mellan 60 - 79 år). Så ska vi vandra mot Europa 2020, enligt samfundets egna rapportering.

Regionalt och lokalt styre, det har väl en demokratisk klang? Ger inte det en bild av medbestämmande gräsrötter? Det beror på vem man pratar med. Och vad det gäller.

LO:s utredare, Filis Sigala, är ansvarig för Socialfonden där och ledamot i Socialfondens övervakningskommitté och i dess arbetsutskott. Hon konstaterar:

– Det måste även finnas ett nationellt perspektiv. Det kan uppstå problem med endast regional styrning av socialfonden.

Vadå för sorts problem? Demokratiska? Fördelningsmässiga? Både och, enligt Filis Sigala. Innan hon förklarar vad hon menar – en kort överblick.

Det finns åtta olika regioner i Sverige som ska se till att strukturfondsmedlen satsas rätt. Vi fokuserar här på Socialfonden:

Mellan år 2007 - 2013 har Sverige fått 6,2 miljarder kronor från EU att fördela. Svenska ESF-rådet räknar med att runt 4 000 projekt för runt 315 000 personer då startar. Och vad ska pengarna användas till?

Programområde 1, PO 1 – Kompetensutveckling för anställda chefer, medarbetare och egna företagare. 30 procent av EU-medlen går dit. Medfinansieringen kommer från statsbudgeten.

– De här pengarna ska inte användas till företagens ordinarie personalutbildning men det händer ändå ibland.

Den andra delen, PO 2 – Kompetensutveckling som vänder sig till arbetslösa långt ifrån arbetsmarknaden (här är unga mellan 15 - 24 år en stor grupp, runt 40 procent). Får 70 procent av de öronmärkta EU-pengarna. Medfinansieringen bygger främst på enskildas personer ersättning från socialförsäkring och arbetslöshetsersättning (våra transfereringssystem).

PO 1 och PO 2 ska alltså se till att människor får jobb och kan vara kvar i arbetslivet, vara så kallat anställningsbara. EU:s socialfond startade 1957, för att minska skillnader i välstånd och levnadsstandard.

– Tanken är ju att hjälpa dem som står längst bort från arbetsmarknaden, de med lägst utbildning. Men om du tittar på halvtidsstatistiken i Sverige, ser du att en stor del av de som får kompetensutveckling är akademiker, betonar Filis Sigala.

33 procent av de som deltog i PO 1 hade minst högskoleutbildning. Jämför med riksgenomsnittet som är 22 procent. Bara var tionde hade grundskola som högsta utbildningsnivå (källa: Socialfonden i siffror, Rapport nr 2, 2010, Strategisk påverkan & Lärande).
Det finns exempel där aktörer fått mångmiljonstöd, som inte gått till de grupper som de var avsedda för. Trots en hård gallring bland projektansökningar, kontroller och oberoende utvärderingar. Begreppet gold-plating är välkänt i Bryssel och innebär att man tänjer på regler för egen vinnings skull, runtom i EU.
Vad beror allt det här på? Vi hoppar över det filosofiska planet om habegär och håller oss till konkret och svensk värld. Filis Sigala pekar på några problem:

– Vad är ett partnerskap? Det är en fråga som man måste ställa. Det är inte en plats där man ska sitta för att föra fram sin politik, sin organisation eller driva egenintressen. Det krävs utvecklande och strategiska partnerskap som handlar om att utveckla samsyn med hjälp av gemensamma kunskaper, visioner, ambitioner och värderingar. Målet är att partnerskapet tillsammans ska kunna se och förstå helheter och inte endast fragment. I partnerskapsarbete är dialogen den viktigaste arbetsmetoden som genererar handlingskraft. Vi måste helt enkelt bort från uppfattningen att partnerskap är detsamma som styrelser och nämnder. Det behöver vi för att uppnå önskvärda resultat och ge mervärde.

Och vilka ska då ingå i de åtta regionernas olika strukturfondspartnerskap, enligt lag (2007:459)? Förtroendevalda representanter för kommun och landsting, företrädare för arbetsmarknadens organisationer, berörda länsstyrelser, länsarbetsnämnder, intresseorganisationer och föreningar. Regeringen utser ordförande.

– Det saknas företrädare för det privata näringslivet, påpekar LO:s utredare. De har ju viktig kunskap om vad som behövs och fungerar på fältet.

ESF-rådet får in ansökningar från aktörer runtom i regionerna. Projekt som uppfyller kravprofilen, slussas vidare till regionernas beredningsgrupper. Beredningsgrupperna brukar sedan välja ut ett antal projekt, som de presentera för sina respektive strukturfondspartnerskap. Där tas beslut om vilka projekt som ska få EU-pengar.

De som sitter i beredningsgrupperna, de som väljer ut, har alltså en betydande roll. Så vilka sitter där? Det är information som inte alltid är så lätt att få fram, i alla fall inte via ESF-rådets hemsida, www.esf.se. Stockholm har däremot nu blivit ett undantag.

Behövs det en ny myndighet som hanterar och samordnar ansökningar för regional- och socialfonden?

– Nej, det är viktigt att Socialfonden sorterar under Arbetsmarknadsdepartement. Det är ju arbetsmarknadsfrågor som det handlar om och de är både nationella och regionala. Regionalfonden får mycket fokus nu tack vare EU:s framtida sammanhållningspolitik. Det finns regionala önskemål om att slå ihop fonderna. Gör man det och har en myndighet dessutom, är det risk för att det går ut över Socialfonden.

Främja tillväxt och samtidigt vara innovativ experimentverkstad, det är strukturfonderna i ett förenklat nötskal ... Går det?

– Det är just det. Socialfonden behövs, den är viktig för människor. Det är mycket fokus på tillväxt men vi behöver ta hand om de problem som vi har. Se till att fler kan få jobb och inte bara sysselsättning. Fråga vem som helst, alla vill ha riktiga jobb.

Hur ska Sverige kunna hjälpa de som står långt ifrån arbetslivet, de som tillhör PO 2 på EU-språk eller de "icke-anställda", som Filis Sigala väljer att kalla hela den heterogena gruppen för? Hon trycker på några punkter:
– Det största problemet är medfinansieringen, som  gör att projektinsatserna blir svårplanerade, sårbara, tunga, svåra att administrera och utvärdera. Om medel för medfinansiering avsätts direkt i statsbudgeten, som i PO 1, kan vi få projekt med blandade grupper och inte som nu sjukskrivna och arbetslösa för sig. Personer i blandade grupper kan ge stöd och hjälpa varann.

– Vi behöver arbeta, framförallt i PO 2, med det så kallade underifrånperspektivet. Istället för att tala om för deltagare vad de behöver, borde man istället fråga: Hur vill du att ditt liv ska vara? Vad har du för drömmar? Vad är du bra på? Vad har du för talang? Och så vidare. Vi behöver utgå från individen och skräddarsy utbildningar därefter. Det finns till exempel ett sådant projekt i Belgien, ”The talent/competency learning network”. Jag tror att alla människor har drömmar men det är inte alla som får chansen att förverkliga dem, betonar Filis Sigala.

Marie Eriksson

Tipsa någon om denna sida.

Kontakta alltid oss först om Du vill publicera, enligt gällande upphovsrätt.

Denna artikel har inga kommentarer. Logga in för att lämna en kommentar.