– Utan kris brukar det vara svårt att se nya möjligheter och bryta gamla vanor, säger Gunnar Anderzon som menar att det måste finnas utrymme för att misslyckas också med socialfondsprojekt.
SKL:s ESF-representant: Man måste få misslyckas
Banbrytande sätt att jobba på. Nya sätt att lösa problem. Skapande utveckling och entusiastisk samverkan. Det är inte bara i ansökningar som superlativen kan flöda. Det kan också låta så när vissa europeiska social- och regionalfondsprojekt bedöms.
Men så tar projekttiden och pengarna slut. Och snart undras det: Vart tog det hela vägen? Spåren suddas ut, som fotavtryck på en havsstrand. Och så uppfinns hjulet på nytt. Om och om igen. Stämmer den här bilden, som ofta målas fram? Vi frågar Gunnar Anderzon, utredare på Sveriges Kommuner och Landsting, SKL.
Men hur vanligt är det då att projekt övergår i annan livsform?
– Det vet jag inte men det förekommer. Och man plockar upp idéer från dem och låter sig inspireras på olika håll. Ibland är det också så att projektet inte riktigt har tänkt på vikten av att påverka även efter projekttidens slut. Jag tror inte att man ska bli nedstämd för att projekt försvinner. Det som är hållbart lever kvar.
Survival of the fittest a´la Darwin alltså? Nej, riktigt så enkelt är det inte. Gunnar Anderzon pekar på en annan realitet som kan klubba ihjäl nytänk: Stela strukturer och en "så här har vi alltid gjort"-attityd. Ett inte helt ovanligt fenomen inom både offentlig och privat sektor.
– Socialfondsprojekt ska vara innovativa och det kan uppfattas som för jobbigt och kostsamt att implementera nya idéer. Det kan vara svårt att bryta rådande förhållningssätt.
Men då finns det nåt som kan fungera extra effektivt på ingrodda och slutna strukturer utan stuns.
– Utan kris brukar det vara svårt att se nya möjligheter och bryta gamla vanor, säger Gunnar Anderzon.
Ja, kanske en rad myndigheter och andra institutioner med makt behöver en välgörande omruskning, en kris? För att kunna öppna upp mer för nya möjligheter och förhållningssätt? För att bli bättre på att ta tillvara på innovationer i tiden? För att hänga med i utvecklingen, helt enkelt? Likhet mellan den lilla människan och en stor organisationskropp tycks i så fall förestå. Men det; en helt annan diskussion. Tillbaka till europeiska social- och regionalfondsprojekt.
– Det måste finnas utrymme för att misslyckas. Alla brukar ställa in sig på att det hela tiden ska bli så goda resultat. Om man vill ha in innovativa idéer och få pröva dem i projektform, ger misslyckanden värdefull information om hinder i praktiken.
Är det vanligt att projekt försöker dölja sina misslyckanden?
– Det kan förekomma en hel del skönskrivningar när resultat redovisas. Men det handlar nog också om "som man ropar får man svar" från myndighetshåll. Idag är det fortfarande mycket fokus på kvantitet, på hur många människor som man når med sina insatser.
Riskerar misslyckade projekt att passera som lyckade på grund av det?
– Ja. Det finns projekt som kan redovisa att de levt upp till de kvantitativa målen med 100 procent men som inte håller så hög kvalitet. Det behövs mer fokus på projektens kvalitativa betydelse. Då kan man se värdet av projekten på ett annat sätt. Men jag tror att den europeiska kommissionen kommer att efterfråga kvalitet mer. Det betonar Gunnar Anderzon, som också sitter i ESF-kommittén med funktion i Bryssel och är representant för SKL i Övervakningskommittén för Socialfonden i Sverige.
Men kommer Sverige få några ESF-pengar nästa programperiod?
- Ja, det är jag nästan helt säker på. Socialfonden kommer att ha en oerhört viktig betydelse för Europa 2020, som fokuserar på frågor som kompetens och sammanhållningspolitik. Pengarna ska inte ses som bistånd utan som stimulansmedel för utveckling. Därför anser vi att alla länder bör få del av dem.
Vad bör göras för att bättre ta tillvara på projektresultaten?
– Nåt som jag hoppas har kommit för att stanna är följeforskning, att utvärderare följer alla projekt över tid. Att de blir en oberoende part till projekten. Att man mer ser på obekväma resultat som betydelsefull information. Vi behöver mer av kontinuerlig feed back, återkoppling till styrgrupper och samspel mellan olika aktörer i projekten. Vi behöver integrera resultaten i arbetet med utvecklingsfrågor, både lokalt, nationellt och globalt.
Utvecklingsfrågor - insatser för fattigdomsbekämpning, utbildning, hälsa, fred, säkerhet, jämställdhet, miljö, mänskliga rättigheter och demokrati - där kan projekten bidra med betydande metoder och nytänk.
Men bortom pappersprodukter och vackra ord: Hur ska till exempel det nya modeordet samverkan kunna bli till en konkret och högst verklig del här?
Gunnar Anderzons svar på den frågan går som en röd tråd genom vårt samtal:
– Man behöver sitta i samma rum.
Socialfonds- och regionalfondsprojekt med gemensamma mål, som från början arbetar tillsammans för att skapa mervärde för regioner - de kan åstadkomma så mycket mer. Och för att öka effektiviteten och dra ner på sånt som stora administrationskostnader, behövs en myndighet som tar hand om alla ansökningar. En myndighet med övergripande koll och samordning. Det är några exempel på vad Gunnar Anderzon gärna vill se och som diskuteras. Och frågan om Sverige även i fortsättningen ska få ESF-pengar, är viktig för SKL.
Hur lobbar ni konkret för frågan gentemot regering och EP-ledamöter?
– Vi har till exempel gjort två uttalanden i ESF-kommittén. Vi driver frågor som att fonderna ska vara kvar, att alla medlemsländer ska få stimulansmedel och att redovisningen förenklas. Det är inte rimligt att den ska vara så tung och krånglig att man inte orkar driva projekt på grund av det.
– Och så är vi värdar för ett helt unikt dialogforum som inte har gjorts tidigare. Den 26 januari kommer företrädare för EU-kommissionen och parlamentet, regering, Riksdag och arbetsmarknadsparter sitta i samma rum i Stockholm och diskutera framtidens sammanhållningspolitik.
Marie Eriksson
Kontakta alltid oss först om Du vill publicera, enligt gällande upphovsrätt.
RSSEj medlem? Registrera dig.
Kommentarer