Susanna Alakoski foto Ulla Montan

Susanna Alakoski: Ordet utanförskap blev fel använt från början

- Att känna sig utanför har med demokrati att göra, med empati. Och inte som nu, bara med ekonomi. Det säger succéförfattaren Susanna Alakoski, med mångårig erfarenhet av att arbeta som socialsekreterare och flyktingsamordnare.

På bussen. I morgonrusningen, på väg till dåvarande jobb. Ofta på baksidan av kvitton eller annat papper till hands. Så kom debutromanen Svinalängorna till stor del till. Den som hon fick det prestigefyllda Augustpriset för 2006. Ett pris som en debutant tidigare aldrig fått.
Efter Augustpriset, har Susanna Alakoski kunnat vara författare på heltid och har arbetat som redaktör för bland annat boken Tala om klass. I februari i år kom hennes andra roman ut på Bonniers förlag, Håpas du trifs bra i fengelset.

Hon brukar få frågan om hennes romaner om missbruk och utslagning är självbiografiska, om de handlar om hennes familj. Kan man verkligen skriva med en sådan inlevelse annars? Hon svarar att hon har haft en tuff uppväxt. Men har valt det fria berättandet i romanform, utan självbiografisk ambition. Och vi har valt att fråga Susanna Alakoski om följande:

Ordet mångfald har genererat en hel industri av konferenser, kurser och projekt. Om det förbättrar tillvaron för utsatta grupper eller inte och hur ordet tolkas - det finns det delade meningar om. Men nu är det istället fokus på utanförskap. Hur ser du på det? Vad lägger du in i ordet utanförskap?

- Ordet utanförskap blev fel använt från början. Det användes kopplat till antalet arbetade eller inte arbetade timmar med en nästan klinisk klang, utan medmänsklighet. Det blev kopplat till strikta ekonomiska uträkningar, till diagram och tabeller. Människan som lönsam, enligt det som kommit att kallas för "arbetslinjen".

- Ordet utanförskap är nu lika platt som ordet mångfald. Det föll pladask. Blev ett politiskt korrekt ord utan innehåll. Det har använts fel från början. Nu kan det nog dessvärre aldrig bli rätt igen. Vi måste nog börja om från början, tala om människor som människor.

- Jag skulle önskat att ordet utanförskap från början hade förståtts utifrån att utanförskap snarare är en psykologisk känsla att tillhöra eller inte. Att det handlar om att människor vill känna sig delaktiga i demokratiska processer, känna sig lyssnade på, bli tagna på allvar när och om man blir sjuk.

- Att känna sig utanför har med demokrati att göra, med empati. Och inte som nu, bara med ekonomi. Att minska människors känsla av utanförskap måste handla om ett visionärt, medmänskligt projekt där människor blir tagna på allvar som människor, inte maskiner.

Sven är för sjuk för att arbeta, enligt hans egna läkare men inte Försäkringskassan. Sven hänvisas till socialen. Men de kan inte hjälpa honom, inte så länge som han har en bostadsrätt. Om Sven säljer sin bostadsrätt, är det inte många hyresvärdar som vill hyra ut lägenhet till utförsäkrade Sven. Sven har betalat skatt för ett trygghetssystem. Men nu vet han inte vad han ska göra. Eller bo. Har du stött på många liknande fall som Sven?

- Väldigt vanligt, skulle jag säga. Det finns gott om exempel på människor, som exempelvis missbrukare, som gjort allt vad som krävts av dem. De har genomgått behandlingar, lämnat urinprov, gått genom åtgärdsprogram, följt socialplaner och så vidare. Sedan när det kommer till det sista, att hon eller han ska få en lägenhet, så vill ingen hyresvärd upprätta ett hyreskontrakt. För personen är stämplad. Både genom att vara före detta narkoman och för att ha haft betalningsanmärkningar.

- Samhället har hårdnat. Avhumaniserats. En andra chans ligger långt borta för alldeles för många människor idag. Vi bygger ett så enhetligt samhälle nu att det snart inte går att vara individ i bemärkelsen människa med "sämre förutsättningar". Det är enfaldigt att tro att människan ska passa in ett mönsterurverk som bara tickar på utan mänskligt krångel.

Empati och inlevelseförmåga - fanns det mer av den varan förr bland våra beslutsfattare ? Hur ser du på det?

- Vi lever i en paradoxernas tid, i den mening att vi idag vet mer om människans psyke än någonsin, mer om pedagogik och sociala problem. Våra kunskaper i sociologi är enastående, liksom våra kunskaper om segregation. Men nu när vi kan så mycket, finns det betydligt mindre politisk vilja att använda de här kunskaperna. Hela humanioran känns hotad just nu, de humanistiska värdena. Har även hört liberaler oroa sig för att vi bygger skolsegregation ovanpå bostadssegregation nu i Sverige.

- Det finns absolut risk för att vi bygger ett ännu farligare samhälle om människor inte möts. Det är blott genom mänskliga möten som förståelsen för våra livsvillkor kan växa. Många i Finland talar om att samskola är bra för samhället. Barn från olika miljöer och livsvillkor som träffas dagligen. I vår vilja att vara empati- och inlevelseexperter rusar vi mot nya ytliga snabbmetoder och modeller istället för att på allvar stanna upp och fråga oss vad det är som händer. I och med världen.

- Empati och inlevelseförmåga är inget man föds med. Det är något man förvärvar. Viktiga ingredienser är eftertanke och reflektion. För det behövs tid och ett långsammare samhälle.

Enligt dig var det en kommunanställd som myntade öknamnet Svinalängorna på bostadsområdet Fridhem i Ystad, där du växte upp. Och samma person som nekade dig bostad när du sökte det, med motiveringen: "En sån till kan vi inte ha." I ditt arbete som socialsekreterare och flyktingsamordnare, har du ofta stött på den attityden?

- Hela tiden. Det sker en människogallring hela tiden, på alla möjliga nivåer. Medvetet och omedvetet. Jag menar att nyckeln för områden som rör klass, kön, etnicitet och sexualitet är kunskap. Det finns många som uttalar sig i ex. jämställdhetsfrågor utan att ha läst en rad genusvetenskap. Det är som att säga att man är litteraturvetare bara för att man läst några böcker. Att kunna klass är det samma som att kunna kön. Man måste vara påläst för att kunna se sin egen roll i vidare sammanhang och perspektiv.

Hur får man bukt med diskriminerande attityder bland till exempel personal som är satta att hjälpa andra?

- Nummer ett är självreflektion. Man måste våga ställa sig frågor om sin egen klassbakgrund. Hur påverkar min klassbakgrund mig, i min förståelse för de problem jag har att hantera och fatta beslut om? Likadant är det nödvändigt att fundera över sin sexuella läggning, även om man är heterosexuell. Och sitt kön, även om man är man.

- Det är nödvändigt att se sina egna begränsningar och att våga erkänna dem. Jag tror också det är nödvändigt att fler från arbetarklassen, och i den ingår ju även människor från andra länder och kvinnor, utbildas till att ha högre poster i samhället. Också inom kulturen. En samhällelig uppmuntran behövs för det, vår kunskap är en viktig resurs.

Individens eget ansvar, då? Om det inte fanns så mycket av bidrag och snälla soc-tanter, skulle inte missbrukande personer och andra utanför då bli tvingade till att skärpa till sig? En mer rationell och framför allt kostnadseffektiv lösning för samhället?

- Alla människor med sociala problem har försökt skärpa till sig. Säkert många gånger. Det är universellt att försöka med det i första hand. Det vore underbart om det var så enkelt. Sociala problem är dock komplexa. Det behövs kunskap för att förstå dem och kunna hjälpa. Sociala problem är dessutom kostsamma. Samtidigt som man i förväg i våra kommuner lägger årlig budget för vad sociala problem får kosta. Det är en orimlig tanke. Det går inte att räkna ut mänskligt lidande på förhand.

- Såklart skulle vi tjäna mycket på att satsa på barn och unga i förebyggande syfte. Mycket pengar, några generationer, då tror jag att småtjuven skulle försvinna, liksom klotter och sönderslagna busskurar. Färre bilar i förorterna skulle brinna och säkert skulle narkotikaproblemen minska.

Du har tidigare varit pressekreterare åt Gudrun Schyman, när hon var ledare för Vänsterpartiet. Och du har gjort likhetstecken mellan pakter i TV-såpan Robinson och den regerande Alliansen. Hävdat att de kör med samma utslagningsmekanismer. Nu gör vi dig till statsminister för en dag, med total makt:
Du får göra fem konkreta saker för att minska utslagning och öka integrering. Vilka?

1) - Jag skulle riva flera bostadsområden, till exempel insektshusen i Rosengård och bygga nytt. Jag skulle även bygga hyreshus i villaområden, se till så att människor träffades. Jag skulle åtgärda miljörasismen, nämligen ta bort stora fartleder som omringar många av de bostadsområden som har flest barn. Alltså bygga biltunnlar och inte bara i välbärgade områden.

2) - Göra skolan lik den finska samskolan, så att barn från olika samhällsklasser träffades naturligt och blev vänner.

3) - Jag skulle sätta en nationalekonom med socialt patos att räkna på vad fattigdomen kostar ett samhälle, i termer av våld, förstörelse, missbruk, stressjukdomar, sjukvård, fängelse och behandlingar.

4) - Jag skulle kämpa för att det blev mer möjligt att tala om sociala problem med målet att vi skulle sluta psykiatrisera social problematik. Skulle alltså ta fasta på den forskning som visar att arbetarklassens barn är överrepresenterade i diagnoser som adhd och damp.

5) - Formulera alkohol- och narkotikapolitik utifrån de anhörigas perspektiv. En vanlig fråga till anhöriga till missbrukare är "hur har du klarat dig så bra?" Man klarar sig inte bra, anhörigproblematik föder stressjukdom, många lider av sömnsvårigheter. Barn, unga, har svårt att genomföra studier och så vidare. I länder där narkotikan odlas är lidandet hos befolkningen ofattbart stort, med fattigdom för barn som en vanlig konsekvens. Det, till synes, harmlösa party-haschandet, kokain-användandet hos oss i den rika världen föder mänskliga katastrofer på andra sidan jorden. Vi behöver i stort som smått förstå hur våra handlingar hänger ihop med varandras. Omsorgen om våra grannar på andra sidan jordklotet måste existera i en globaliserad värld.

Och vad skulle du göra åt det?

- Starta forskning som tog fasta på vad anhörigproblematiken kostar samhället, lägga det till vad missbruket kostar. Därefter skulle jag sannolikt kunna motivera en fortsatt strikt alkohol- och narkotikapolitik.

- Jag skulle också öppna upp för samtalet om det psykiska lidandet hos anhöriga. Genom det, skulle vi inte förlora den vardagsklokhet som många människor med problem besitter. Alkohol-och narkotikaproblematik är en skammens sjukdom. Men ett samhälle måste även kunna tala om det som är skamligt. Det samma gäller exempelvis porr. Om vi skulle våga tala om vilka det är som besöker porrklubbar och varför, så skulle vi sannolikt kunna formulera oss politiskt klokare och närmare den verklighet som råder.

Om du skulle bli erbjuden ett politikerjobb i en rödgrön regering, få mycket att säga till om: Skulle du tacka ja?

- Nej. Jag vill skriva böcker.

Susanna Alakoski blir ofta inbjuden till att hålla föreläsning runtom i Sverige, på till exempel bibliotek. Och så skriver hon på sin tredje roman, vad handlar den om?
- Varje gång jag talar om en bokidé tycks den falla död ner. Så jag berättar inte annat än att jag intresserar mig för textilindustrin den här gången. Det kommer att ta flera år att skriva den.

Vad längtar du efter för tillfället?

- Att vi ska arbeta gemensamt och stenhårt för ett mer humaniserat samhälle, säger Susanna Alakoski och tar tåget genom ett kylslaget Sverige.

Marie Eriksson

 

Tipsa någon om denna sida.

Kontakta alltid oss först om Du vill publicera, enligt gällande upphovsrätt.

Denna artikel har inga kommentarer. Logga in för att lämna en kommentar.